Jag måste bara få ur mig detta. Detta skriver jag precis som det snurrar i skallen på mig: In joy and sorrow deep in my heart. Står och tittar ner på människorna på busshållplatsen. Jag krossar dom mellan tumme och pekfinger. Hahaha...vilken grej och vilken fantasi. Fick höra av en nära vän igår att jag börjar bli mer inbunden tror jag är rätt ord. Vid närmare eftertanke stämmer det nog. Fast jag känner det nog mer som att jag blir äldre och mer stabil. Mina mediciner funkar jag tar hand om min beroendesjukdom. Det är väl det där med psyket då. Fantasier eller min egen värld? Bryr mig egentligen inte så länge jag mår hyfsat. Som med så många andra går jag nog på denna jorden dömd till den jag är med min skuld och skam. Men då fattar jag inte varför jag för det mesta inte känner ånger. Skumt som fan.